1 oktober 2014

Some Like It Hot (1959)

Huvudroller: Marilyn Monroe, Tony Curtis, Jack Lemmon, George Raft
Regissör: Billy Wilder
Producent: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond, efter en story av Robert Thoeren, Michael Logan
Musik: Adolph Deutsch
Foto: Charles Lang
Studio: United Artists
Premiär: 29 mars 1959
Svensk titel: I hetaste laget

En av alla tiders mest kända och uppskattade filmkomedier, gjord av den mångfaldigt begåvade regissören Billy Wilder. Han kunde skapa suggestiva och genomarbetade dramafilmer som Sunset Boulevard (klicka här) och starka närporträtt kring kontroversiella ämnen såsom The Lost Weekend (klicka här), men han kunde alltså också göra lättsamma och helt igenom underhållande komedier som Some Like It Hot.
Året är 1929. Två utfattiga jazzmusiker (Jack Lemmon och Tony Curtis) i Chicago blir vittnen till en blodig gangsteruppgörelse och tvingas att fly hals över huvud från stan för att själva inte bli undanröjda av banditerna. Genom en artistagentur får de veta att en damorkester på väg till Florida söker två musiker som råkar spela just deras instrument, och chansen verkar till en början tredelat lyckad: De får en anledning att maskera sig och följaktligen lättare undkomma bovarna, de kommer bort från stan, och de får jobb. Sagt och gjort, de klär ut sig till kvinnor och blir anställda i orkestern. Omgående träffar de naturligtvis orkesterns sångerska/ukulelespelare Sugar Cane (Marilyn Monroe), och när de når Florida så uppstår heta känslor...lite överallt! Och förvecklingarna står som spön i backen.
Det här är en mycket lyckad och underhållande film som tuffar på i ett högt tempo från första början. Att se män i kvinnokläder upplevs väl knappast som lika dråpligt 2014 som det gjorde 1959, men det spelar mindre roll. Det är en välskriven och skicklig filmkomedi som undviker att bli plump och billig - filmens story skulle kunna bjuda in till enkla och flåsiga grabbskämt, men jag tycker att man klarar sig bra undan från sådant. Some Like It Hot känns lite mer sofistikerad än så.
Välspelat är det, och det finns gott om roliga karaktärer bland birollerna. I huvudtrojkan tycker jag att Jack Lemmon lyser starkast; han var väl ganska uppenbart den skickligaste och mest mångbegåvade av de tre. Han kunde spela det mesta, och gjorde minnesvärda roller genom hela sin långa karriär. (Missa exempelvis inte komedin The Apartment (1960, också av Billy Wilder), anti-kärnkraft-thrillern The China Syndrome (1976) och Robert Altmans mästerliga ensemblefilm Short Cuts (1993).)
Marilyn Monroe bjuder på flera sångnummer, av vilka åtminstone två är verkligt klassiska: "I Wanna Be Loved by You" och "I'm Through with Love".
En väldigt rolig film, med ett klockrent slut! Oscarsbelönad för sin kostymdesign, för övrigt. Och Lemmon var nominerad för sin roll.
Betyg: 5/5




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar