Regissör: Raoul Walsh
Producenter: Hal B. Wallis, William Cagney
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, efter en pjäs av James Hagan
Musik: Heinz Roemheld
Foto: James Wong Howe
Studio: Warner Bros.
Premiär: 21 februari 1941
Svensk titel: Rivaler på galej
Ett exempel på hur en svensk titel verkligen kan banalisera en fin och välspelad dramakomedi. Visst, en originaltitel som refererar till en hårfärg är väl kanske inte någon överdriven höjdare - men "Rivaler på galej"? Det får ju det hela att låta mer som en matiné med Helan & Halvan. Vilket det då alltså inte är. (Emellertid, märk väl att jag har stor respekt för Helan & Halvan, eller Laurel & Hardy som de ju faktiskt hette och egentligen bör kallas.) Nåja. Vi får skylla på dåtidens svenska trender, eller nåt.
Strawberry Blonde utspelar sig i det glada 1890-talets New York City, där tandläkaren Biff Grimes (James Cagney) faller för den vackra Virginia Brush (Rita Hayworth). Hon väljer dock att gifta sig med hans osympatiske rival (Jack Carson). Biff Grimes finner sig snart inte bara indragen i dennes tvivelaktiga affärer, utan också gift med Virginias väninna Amy Lind (Olivia de Havilland) - och han får tillfälle att ompröva vissa prioriteringar...
Detta kanske låter som en såpa, och visst var en produktion som denna lite av rutin under de stora filmstudiornas era, men när man har aktörer som James Cagney och Olivia de Havilland i centrum så höjer sig det hela tämligen omgående till en finare nivå än så.
Cagney var en mångsidig skådespelare som gjorde sig ett namn genom porträtt av diverse brutala gangsters men som Oscarsbelönades för sin huvudroll i den underhållande sång-och-dans-filmen Yankee Doodle Dandy (1942). Orson Welles kallade honom för "maybe the greatest actor who ever appeared in front of a camera". Cagney gjorde många minnesvärda rollprestationer och räknas idag till de mest legendariska amerikanska stjärnorna från Hollywoods gyllene era.
Olivia de Havilland gick från klarhet till klarhet redan i unga år och hennes karriär växte sig hela tiden alltmer imponerande. Hon hade en självklar pondus framför kameran och belönades med Oscars för dramafilmerna To Each His Own (1946) och The Heiress (1949, med Montgomery Clift). En av mina favoritskådespelare från Hollywoods klassiska epok.
Strawberry Blonde är klart sevärd, den enkla storyn till trots. Man kan lugnt se den enbart för Cagney och de Havillands skull, och få full valuta för pengarna. Och lite värme i hjärtat.
Dessutom får man en rad fina och muntra sånger på köpet.
Betyg: 3/5
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar