All Quiet on the Western Front (1930)

Huvudroller: Lew Ayres, Louis Wolheim, William Bakewell, Slim Summerville
Regissör: Lewis Milestone
Producent: Carl Laemmle, Jr.
Manus: George Abbott, Maxwell Anderson, Del Andrews, C. Gardner Sullivan, efter en roman av Erich Maria Remarque
Musik: David Broekman
Foto: Arthur Edeson
Studio: Universal Pictures
Premiär: 24 augusti 1930
Svensk titel: På västfronten intet nytt

En film som utgår från den klassiska romanen med samma namn av Erich Maria Remarque, och sålunda handlar om första världskriget. Eller "The Great War", som det kallades fram tills att andra världskriget brutit ut.

Filmen (liksom boken) skildrar kriget ur tyska soldaters perspektiv, och detta måste ju ses som väldigt ovanligt för en Hollywoodproduktion.

Man får följa en grupp ynglingar som drar ut i kriget, till en början fulla av tillförsikt och patriotisk entusiasm, men rätt snart allt mer desillusionerade, rädda och psykiskt nedbrutna. Eller helt enkelt dödade i strid.

All Quiet on the Western Front är en mycket stark antikrigsfilm, där krigets meningslöshet skildras tydligt, grafiskt och hemskt. Den är gjord 1930, men trots detta så berör den starkt. Visst, den känns daterad i vissa scener, men allt annat vore väl konstigt. Hur som helst, det är inget som stör. Helhetsupplevelsen är rå, skakande och till sist utomordentligt gripande. Stridsscenerna och skildringarna av skyttegravarnas helvete är övertygande och brutala i sin tydlighet.

Filmen vann Oscars både för bästa film och bästa regi, och var den första att göra detta.

Lew Ayres är mycket bra som Paul Bäumer, den unge man som vi får följa som huvudperson. En av de mest minnesvärda sekvenserna skildrar hans möte med en fransk soldat i en skyttegrav, en soldat som blir den förste han dödar - med hjälp av sin bajonett. Han ger honom vatten att dricka och försöker lugna honom, men hans antagonist avlider helt stilla framför ögonen på honom. Hela sekvensen, och hur denne yngling försöker förstå och greppa vad som händer, vad han har gjort, görs väldigt övertygande.

Filmens slutscen är berömd och stark; en soldat som en mycket stilla dag i skyttegraven kryper fram och sträcker sig ut för att fånga en fjäril, bara för att i detta bli ihjälskjuten av någon från andra sidan. En scen av skönhet, brutalitet och symbolik.

Men för mig är den allra sista scenen, just innan texten "The End" helt ljudlöst visas, den starkaste. I bild visas dessa unga soldater, alla de som dör i filmens berättelse, marscherande bort från betraktaren. Alla vänder de sig om en sista gång och ser på oss, innan de försvinner bort och ur fokus, och bakom dem, i en dubbelexponering, ser vi en enorm krigskyrkogård med oändliga rader vita kors. Tekniskt sett mycket enkelt, men effekten blir oerhörd. Bilden av krigets meningslöshet är tydlig och fruktansvärd: Tusental och åter tusental av unga män, inte sällan bara tonåringar, som går i döden - för vad?

Omskakande och fullständigt gripande.
Betyg: 4/5